Spindeln utvecklades från det snurrande hjulet. Redan på yngre stenåldern använde man spinnhjul för att spinna garn. Spinnhjulet vreds manuellt och garnet snoddes och lindades på hjulet. Under den västra Han-dynastin gjordes spinnhjul av järnstänger, med en diameter som var tunnare upptill och tjockare nertill. Senare blev spindeln som användes på handspinnhjulet prototypen på den moderna spindeln; det var en smal stång som stöddes på två punkter. I början av 1800-talet uppfanns spindeln för ringspinnmaskinen. Dess övre och nedre lager var glidlager, som inte var tätade. Eftersom den inte kunde lagra olja eller förhindra damm krävde den daglig smörjning och var benägen att förorena maskindelar och garn. Senare förbättrades det så att det övre lagret och spindelbotten inneslutnas i ett hus. Vid denna tidpunkt var spindelhastigheten endast cirka 6000 rpm. Med behovet av att öka spindelhastigheten och paketkapaciteten har spindelstrukturen kontinuerligt förbättrats.

I början av 1900-talet började Tyskland tillverka rullagerspindlar: det övre lagret använde rullager för att bära radiella belastningar, medan det nedre lagret, kallat spindelbasen, stödde spindelns vikt; de två var styvt förbundna och bildade en stel spindel med en spindelhastighet på 8000–12000 rpm. På 1950-talet utvecklades spindlar med elastiska stöd vid spindelbasen, så kallade elastiska spindlar. Senare fokuserade spindelförbättringar på att studera stödstrukturen för att öka hastigheten. På 1970-talet hade spindelhastigheten för bomull nått över 18 000 rpm. Höga hastigheter genererade buller, ökad strömförbrukning och accelererat slitage på maskindelar, vilket blev forskningsämnen. På grund av mångfalden av spinnråvaror och varianter, i kombination med tekniska framsteg, har spindeltyperna blivit allt mer mångsidiga, såsom elektriska spindlar som används för att spinna viskosfilament, dubbla-tvinnade spindlar som används i tvinningsmaskiner för bomull, ull eller kemiska fiberfilament, och ihåliga spindlar som används i fancy maskiner, etc.



